I stormens öga...

Söndag morgon och jag vaknade 05:15, NEJ inte av mig själv, av väckarklockan.
Peter skulle upp och jobba.
jag har ju så extremt svårt att somna om så det blev till att vara uppe nån timme innan jag kunde lägga mig igen.
Sov väl kanske en timme men sen kom det rastlösa o kröp i kroppen.... får väl ta en middags lur sen.

Igår var vi på bio. Såg den nya Beck filmen "I stormens öga"
Sevärd, jag älskar ju beck filmerna så jag kanske är partisk, men som sagt, go see it!


Hände nått märkligt när vi satt på bion, vi var ganska tidiga så vi satt o läste i nån tidning vi hittat och tittade på folket som kom in i salongen (alltid lika kul)
in kommer D med sin flickvän.
Oj, D och J! utbrister jag. Peter tittar upp, tittar på mig och säger: Det där kunde varit du, hur känns de da?
Men vilken fråga!!! Knäppskalle!

På vägen hem diskuterades det nästa helg, Peter tyckte vi skulle vara hemma och dricka vin.
Jag talade om att det var jag inte intresserad av, och att jag inte ändrat inställning till hans drickande.
ååååhh va sur han blev, pratade knappt med miig på hela kvällen och anklagade mig för att krascha hela helgen.
Jag krascha?? vad har jag gjort? jag sa ju vara att jag inte ville dricka vin med han.
Han sa att jag jag inte kunde vara social, social för han är tydligen detsamma som att dricka vin. Tänk va olika vissa ord kan betyda för olika människor.
Särbo pratet kom upp igen och kändes mer verkligt än någonsin. (nån som har möbler billigt? jag äger INGENTING)
Han bäddade på soffan o släckte ner.
Jag satt vid datorn i några timmar och gick sedan för att sova.
Jag har en tendens att drömma mardrömmar när det är mycket omkring mig.
Dessa kom givetvis i natt efter vårt gräl, jag var ju inte medveten om det själv men när han väckte mig och jag var helt täckt i svett och grät förstod jag vad som pågått.
Då var han helt plötsligt den där underbara P som han kan vara, han kröp ner i sängen, kramade om mig och pussade på mig och sa att allt kommer bli bra tillslut..
Orkade inte streta emot och somnade snabbt om. Jag vill ju så gärna att det ska bli det.

Men faen va jobbigt det är, man lever i ett mellan land och vet att beslutet måste tas men man går så länge det går utan att prata om det för man orkar inte, har inte energin att ta tag i det.
Det är som om en energiparasit har flyttat in, skulle kunna sova bort dagarna..

Om jag stoppar huvudet i sanden, försvinner allt då????

Idag vet jag inte vad som står på schemat.... det spörs.

Puss hej!